Hur formulerar man sig i en text om två personer som i det närmaste blivit som familjemedlemmar, och som gjort tillräckligt för föreningen Kulladals FF för att vara en livstid? Jag tycker egentligen att jag i den frågeställningen också finner svaret. Efter att ha träffats två-tre gånger i fyrtiofem veckor om året sedan sex-sju år tillbaka kommer det kännas tomt utan de båda herrarna Ekberg och Isgren. Jag kommer sakna att möta upp och snacka med Håkan innan spelarna har hunnit dyka upp, hans fullständigt underbara kommentarer till saker och ting ute på fotbollsplanen. Hans numera klassiska hårtorkar i halvlekarna är något som inte glöms i första taget. Och att han är bäst i klubben på att trixa med smalbenet! Som tränare för våra yngre seniorer har han varit ovärdelig vilket bland annat lett till den bästa placeringen på många år. Han, och om det varit Johan eller Mellis, har också fått dra ett oerhört tungt lass när U-laget omedvetet bortprioriterats. Jag har själv varit i samma sits 2010-2012 och det var verkligen inte roligt att sitta en helgkväll för att få ihop en trupp till måndagen. Tyvärr förstår jag att rekryteringen, både av ledare och spelare, till reservlagsserien är svår. Men att Håkan då klarat ut det säsong efter säsong och levererat fina resultat imponerar på mig. Det tillsammans med hans fantastiska karaktär som person kommer jag sakna oerhört. Likväl kommer jag sakna Ralfs utsvävningar om allt möjligt, aldrig har jag träffat någon som kan få ett tandläkarbesök att låta spännande. I det ligger också mina bästa minnen när vi med U-laget irrade runt på Österlen och verkligen inte skulle ta upp mobilkartan. Som ledarkollega vill jag flika in eftersom jag som liten knatte lyckades vinna Internturneringen tillsammans med Ralf, det slår nämligen allt. Det slår till och med att Kulladal var nära att slå ut Malmö FF ur svenska cupen, möjligtvis inte för honom då. Från det kan man också utröna ett oerhört engagemang vad än Ralf tar sig för. En hängivenhet som alltid imponerat på mig. Jag häpnas ofta över hur väl Ralf och Pålle kombinerar sig fram om det gäller träning matchgenomgång, matchcoachning, träning eller en kväll ute (dom få vi delat tillsammans). Det kanske inte är så konstigt efter så många år tillsammans som spelare och ledare. Iallafall kommer jag sakna det också. Jag har en magkänsla som säger att vi inte sett det sista av de båda i någon roll i Kulladal, kanske inte ens som seniortränare, men tills dess kommer saknaden vara enorm. 

Tack för allt Legenden och Hågan!

(Seniorernas avtackning av de båda kommer ske i samband med lördagens lagsammankomst)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Det ville sig inte alls för Kulladal när man gästade ett annat topplag, Vellinge FF på fredagskvällen. Överlag kändes laget energilöst och osäkert, tvärtom vad man visat hittills under säsongen och som fram till den åttonde omgången gjorde dom o...

  I hemmamötet mot tabellfyran Bunkeflo gick Kulladal segrande med de stabila siffrorna 3-0. En ny nolla bakåt skvallrar om en oerhört säker defensiv med forne Olympicspelaren Axel Håkansson i mitten av trebackslinjen. Över nittio minuter är det i...

  Kulladal tog på lördagen en stabil 1-0-seger i derbyt och tillika toppmötet mot nykomlingen Kvarnby. Det var två obesegrade lag som möttes på Kulladals IP. En stor del av den första halvleken var ett enda stort ställningskrig där det ändå var viss...

Min tid som lagledare i Kulladals fotbollsförening är över. Med det går också den här bloggen i graven efter fjorton år. Som rubriken förtäljer så har allt sin tid. Jag har tappat motivationen som lagledare för seniorlaget under säsongen som gått. Må...

Kulladal kan slutligen andas ut efter en minst sagt nervig höst. I majoriteten av matcherna har man suttit som på nålar och söndagens avslutande match var inget undantag. Det säger inte lite att Kulladal efter avslutad serie sitter med tredjeflest in...